Några tankar...

Att få möjligheten att göra ett utbytesarbete med elever från Sydafrika känns helt fantastiskt, för att inte säga snudd på overkligt. Faktumet att vi ha rest över halva jordklotet börjar sjunka in på riktigt nu och när jag tittar mot de magiska dimmiga bergen fylls jag av en glädje som knappt kan beskrivas med ord.

Eleverna på Lady Grey Arts Academy är alla oerhört begåvade och passionen lyser verkligen igenom allt de gör, vare sig det är konst, dans, musik eller drama. Det är en enorm inspirationskälla att se hur ambitiösa alla är och hur hårt de jobbar för att uppfylla sina drömmar och bli framgångsrika artister.


Det som har berört mig djupast under de första dagarna här i Lady Grey är dock samtalen med eleverna om våra olika kulturer. Det är enormt intressant att få en bild av Sydafrika som inte återges av den vita medelklassen utan en ung, färgad kille i min egen ålder. Det han har berättat kan inte representera någon slags rådande livsstil eller samhällsideal i Sydafrika, men det här är hans verklighet och den har berört mig djupt.


Ofrånkomligt att undgå som en utbytesstudent från Sverige är att man direkt möts av en självklar och oforcerad artighet hos alla jämnåriga. Eleverna är enormt måna om att vi ska känna oss varmt välkomna och omhändertagna.
Artigheten är dock något som genomsyrar hela den sydafrikanska kulturen. Att yngre direkt ska hälsa artigt och erbjuda hjälp till vuxna och äldre är A och O i deras uppfostran. Om eleverna inte tilltalar sina lärare med sir, mr eller ma ´am riskerar de att bli avstänga från skolan och lärarna har i sin tur rätt att tilltala och behandla elever på ett sätt som aldrig skulle accepteras i Sverige.

Samma hierarki gäller inom hemmet. Föräldrarna har rätt att vara väldigt hårdhänta mot sina barn, något som sticker i ögonen om man har uppfostrats i ett land där barnaga både är olagligt och socialt oacceptabelt. Mannen i familjen är hushållets överhuvud och hans ord är slutgiltiga. Bortgifte förekommer sällan, men vid giftermål klipps den blivande brudens band till hennes biologiska familj och hon får, utöver makens efternamn, ibland även ett nytt tilltalsnamn. Även om makan senare kan träffa sin familj hur mycket hon vill, tillhör hon efter giftermålet sin makes familj och är bunden att fira stora högtider med dem. Makens familj betalar i gengäld en hemgift på upp mot 150 000 rand, motsvarande ca 116 000 svenska kr, för det nya tillskottet i familjen. Bröllopet firas sen i flera dagar, först på det sätt som vi i Europa är vana vid och sen på ett traditionellt Sydafrikanskt vis.


Viktigt att veta är att religionen är central och har ett enormt inflytande i samhället. I Sydafrika bekänner sig fyra av fem invånare till kristen tro och många har konservativa värderingar. Trots att giftermål mellan homosexuella är lagligt finns det många radikala motståndare som inte tvekar att ta till våld om någon öppet kommer ut som homosexuell.
Religionen är dock även något som binder samman de många folkslagen som lever tillsammans i landet. Sedan århundraden tillbaka har folk med olika etniciteter genom krig och affärsresor bosatt sig i landet och tagit med sina egna språk och traditioner. Trots att apartheid officiellt avskaffades 1994 finns det påtagliga spår kvar. Många kan leva bredvid varandra utan några större svårigheter, men rasism och enorma klassklyftor ständigt närvarande i samhället än idag. Folk med ljus hy prioriteras i de flesta sammanhang ses som finare än de som benämns som ”black”, ”brown” eller ”coloured”. En del områden är helt dominerade av vissa sociala grupper och är omöjliga för människor från andra sociala grupper att över huvud taget vistas i.


Samtidigt är det väldigt viktigt att komma ihåg att alla som lever i Sydafrika och identifierar sig som en sydafrikan också är det, oavsett hudfärg eller accent.
Ättlingar till boerna, holländare som kolonialiserade Sydafrika under 1600-talet, har ljus hy, många har ljust hår och talar engelska med en accent som lätt förväxlas med den brittiska. Deras förfäder låg dock i krig med britterna och vissa kan ta det som en grav förolämpning om man kallar dem för engelsmän, även om det bara är en gissning som, för en turist, inte känns helt osannolik.


Dock är det intressant att se hur annorlunda samhället ser ut när ett lands invånare har så pass många olika etniska bakgrunder som lever bredvid varandra. Exempelvis uppfattas det inte som provocerande att kategorisera folk efter hudfärg. I ansökningsblanketterna till Johannesburgs universitet ombeds den ansökande att fylla i vilken hudfärg hen har, utan att det ses som något konstigt. Det är helt enkelt som ett medel som myndigheterna använder sig av för att se hur många av en viss grupp som söker sig till vilket universitet eller vilken linje.
Personligen har jag svårt att förstå att detta är något socialt accepterat, men jag utgår från att det beror just bredden av olikheter i utseenden och hudfärger. Sverige har, trots att det självklart finns invånare med olika hudfärger, ändå en så pass utseendemässigt homogen befolkning att det direkt skulle bli utpekande om staten skulle börja föra sådan statistisk.


Att få lära mig om den här delen av den Sydafrikanska kulturen har hjälpt mig att öppna ögonen inför hur världen kan se ut utanför Europa. Jag tror att vi, unga människor som lever på olika sidor av jordklotet, kan få ut enormt mycket av att prata och diskutera allt som rör skillnader, positiva och negativa, i våra samhällen och kulturer. Vi kan lära enormt mycket av varandra eftersom alla samhällen har både styrkor och brister, och det är upp till oss att, om några år, vårda det vi vill värna om och ändra nuvarande brister till det bättre. Att redan i ung ålder förstå att världen inte bara är lilla Sverige eller lilla Sydafrika tror jag är enormt viktigt för att vi ska kunna skapa oss nyanserade världsbilder och jobba för att världen ska bli en bättre plats, för alla.


Den här resan har även fått mig att öppna ögonen och se hur otroligt lyckligt lottad jag själv är, och jag har insett hur mycket i mitt liv och min vardag som jag tar för givet. Bara att få gå i skolan oavsett om mina föräldrar har pengar eller inte, att ha rätt att ifrågasätt mina föräldrar i en argumentation eller att ha en pojkvän utan att behöva dölja det för min föräldrar, är alla saker jag ser som självklara, men som är helt främmande för mina jämnåriga i Sydafrika.

Men det som ändå har berört mig starkast är att vi, trots olikheterna i samhällena vi lever i, ändå så oerhört lika. Vi känner alla samma känslor; glädje, ilska, kärlek och sorg. Vi lyssnar på samma typ av musik och har liknande intressen. Trots att vi knappt har känt varandra i en vecka bryr vi oss om varandra, vi tröstar varandra när vi är ledsna, peppar varandra när vi är trötta och skrattar tillsammans resten av tiden.

De nya perspektiven jag har fått genom utbytesarbetet med Sydafrika värderar jag enormt högt.

Tre herdepojkar jag fotograferade uppe i bergen i fredags.

- Teresa